kan bli passionerad,
men bara dem verkligt kära
kan vara fåniga"
{?}
*
Så stod Tant Ellen plötsligt i det rundade dörrvalvet, fortfarande klädd i sin blommiga städrock. Ansiktet under det mörka håret var brett och fyrkantigt, de vita armarna korsades över bastanta bröst. Glasögonen hade halkat ner på näsan och i ena näsborren satt en vit bomullstuss
"Karamell?" sa hon och kisade över bågen, medan hon drog upp en påse ur fickan.
"Sidenkuddar" sa hon sedan, som om det skulle förklara något, och sjönk ner i fåtöljen bredvid soffan. Christina böjde sig försiktigt fram och såg ner i påsen. Karamellerna såg faktiskt ut som sidenkuddar: de skimrade och glänste i bleka sidentoner. Rosa, lila, ljusblå.
"Bara ta", sa Tant Ellen och skakade påsen.
Christina formade tumme och pekfinger till en pincett och stack försiktigt ner handen, sidenkuddarna klibbade lite och klistrade sig fast vid varandra, hon fick lirka för att få loss den vackraste. Den var ljust lila.
"Ta fler", sa Tant Ellen och skakade påsen på nytt. "Det är ju dan före dan..."
Christina stack än en gång ner handen i påsen, den här gången fick hon upp en hel klump. fyra klibbiga sidenkuddar. Hon höll andan och fäste blicken på Tant Ellen. Skulle hon börja skrika nu?
Men Tant Ellen skrek inte, hon såg inte ens karamellklumpen, snodde bara ihop påsen och stoppade den tillbaka i fickan. Sedan lutade hon sig mot fåtöljens höga rygg och fäste blicken på tavlan i andra ändan av rummet, för ett ögonblick såg det ut som om också hon övervägde att gå in i höstprinsessans skog.
"Jaja" suckade hon sedan. "Det är inte så lätt alla gånger."
I samma ögonblick sprack det spröda skalet på sidenkudden i Christinas mun. En krämig sötma spred sig över tungan.
Javisst. Nu mindes hon. Så smakade choklad
(Aprilhäxan, Majgull Axelsson, sida 121)
